Geiranger är nog Norges största turistfälla. När vi på den trevliga serpentinvägen Örnevegen började närma oss tätorten så förstod vi att det skulle bli tjockt med folk nere i det lilla samhället vid Geirangerfjorden. Tanken var att när vi ändå passerade matvarubutiken skulle proviantera för att kunna grilla vid hytterna på kvällen. Att med tolv Corvetter försöka parkera på utmärkta platser var omöjligt. En runda på den överfulla parkeringsplatsen fick räcka innan färden gick vidare upp 300 höjdmeter och 3 km fram till vårt boende i tre nätter, Hole Hytteutleige.
Det var fyra år sen förra Norgetouren gick av stapeln. Vi skulle åka 2020 men det blev ju inget, av kända anledningar, så bokningarna av hytter och hotellrum hade skjutits fram i två omgångar. Äntligen kom vi iväg till grannlandet som man aldrig kan få nog av med sin vackra natur och fantastiska vägar. Starten gick från Mora via Idre, Koppang och fram till Otta i Gudbrandsdalen för övernattning. Vidare mot Dombås och den helt bedårande Romsdalen med sina lodräta klippor på båda sidor om vägen. Ett stopp vid Trollväggen för att inta medhavd lunch sitter fint. Trollstigen är för det mesta vältrafikerad med turister men i år var det nog extra påfyllning, ”alla” skulle nu uppleva det som pausats i två år. Rast och njuta av den hänförda utsikten från toppen av Trollstigen måste alltid företas. Parkeringen var naturligtvis full men på nåt konstigt sätt kom vi till slut in med våra fordon. Folk är snälla som hjälper till att flytta sig, åker iväg lite tidigare för att göra en ledig plats.
Boendet vid Hole Hytteutleige kan verkligen rekommenderas då det ligger med en bedårande utsikt över Geirangerfjorden och byn. Härifrån utgick vi med utflykter under två dagar. Färjan från Geiranger till Hellesylt är numera i privat regi och måste bokas på nätet, vilket gjordes kvällen före, vi hade nog tur att alla kom med. Billigt är det inte men värt varenda krona för att få uppleva den natursköna fjorden. Från Hellesylt tog vi in i den vackra Norangsdalen med sin trollska natur fram till byn Öye vid Norangsfjorden där fotografering och lunchpaus stod på programmet. Vidare mot Stryn för tankning och från sommar vid havsnivå upp till Strynefjällen för att där övergå till vinter, i alla fall på backen bredvid vägen där det fortfarande var meterhöga snödrivor. Utförsåkningen pågick för fullt så vi väckte stor uppmärksamhet för de som satt på balkongen till puben och kunde fotografera ett helt gäng Corvetter, de flesta med cabben nere och med skidåkare i bakgrunden.
Nästa anhalt på resan var Luster Fjordhytter lite norr om Sognefjorden, där vi också bodde i tre nätter. Toppen att bo fler nätter på samma ställe med dagsutflykter därifrån. En av dagarna gick resan till Gaularfjellet med en fantastisk utsiktsplats som Norska Vegvesen ställt i ordning. I Norge vet dom verkligen hur man ska locka turisterna att stanna och njuta av sevärdheterna. Tyvärr var det en del regn, dis och dimma på denna höjd ca: 800 meter över havet så lunchen fick intas i bilarna och inte som brukligt på en vacker rastplats. Men nöden har ingen lag så det fick gå det också, spilla kaffe i bilen var förstås helt förbjudet. Dagen därpå så var det fria aktiviteter. Besök på Breheimscentret vid glaciären Nigardsbreen som är en del av den mäktiga Jostedalsbreen var en fin tur men de flesta ville se Norges äldsta stavkyrka från år 1135 som ligger i Urnes på andra sidan Lustrafjorden. Vägen dit åktes runt fjorden på en i princip enfilig väg med de problem vid möten som kan uppstå. Oftast går det alldeles utmärkt för ser den mötande att det kommer ett helt gäng med färgglada bilar så stannar dom först. Tillbaka över fjorden så går det en liten färja som skulle äntras med hjälp av plank under bilarna för att inte släpa i underredet, så den blev knökfull när alla Corvetter skulle samsas om plats. Personalen muttrade något om försening i tidtabellen.
Vägen till Lillehammer som var nästa mål blev lite längre än det var tänkt. Vi tog den privata betalvägen från byn Turtagrö på Sogndalsvägen till Övre Årdal vilket ger en fin upplevelse att åka på kalfjället och den väldigt tajta serpentinvägen ner till tätorten. Där fick vi veta att ett ras på vägen vi skulle fortsätta på hade skett så vägen var avstängd. Det blev att ta omvägen runt Laerdalsöyri fram till E16, vidare förbi Fagernes och fram till Lillehammer för sista natten med gänget. Åter en fantastisk tour i Norge med som alltid positiva kompisar, tack till er alla.
Text & Foto: Benny Eriksson
